Irene Hansen med några av sina malamuter. Rasen härstammar från Alaska, och är en polarhund. Övriga polarhundar är siberian huskey, grönlandshund och samojed. Nyligen gjorde de sin första Polardistans, en av Skandinaviens största långdistanstävlingar för hundspann. Foto: Markus Celander

Irene Hansen med några av sina malamuter. Rasen härstammar från Alaska, och är en polarhund. Övriga polarhundar är siberian huskey, grönlandshund och samojed. Nyligen gjorde de sin första Polardistans, en av Skandinaviens största långdistanstävlingar för hundspann. Foto: Markus Celander

Tröttnade på stan – nu bor hon med sin flock

”Visst kan jag bli rädd när det blir bråk”

Av
Markus Celander

MALMÖ/VEBERÖD. För fyra år sedan lämnade hon Malmö med tre malamuter och bosatte sig i ett tält i skogen utanför Veberöd. Nyligen körde hon sin första Polardistans uppe i fjällen – ett tufft långdistanslopp för hundspann.
– Mitt liv har blivit rikare, säger Irene Hansen.
Efter en stunds bilkörning på grusvägen in i skogen hörs ylanden. Det låter som en vargflock. Så dyker Irene Hansens stuga upp bakom en vägkrök. I anslutning till stugan ligger ett par hundgårdar. 
Malamuterna, ett tiotal, kastar sig mot staketet när jag kliver ur min bil. De inte bara låter som vargar, tänker jag – de ser ut som vargar. De utstrålar styrka och energi.

Inne i stugan finns ännu en malamut. Wolf. Han verkar lugn, men han betraktar mig med en outgrundlig blick som får mig att fråga Irene Hansen om han egentligen är tam. Hon dröjer lite på svaret, vilket inte direkt lugnar mig.
– Han är jättesnäll, men har en energi som gör att när han går upp i varv, så i stället för att bli pigg och glad, så blir han lite aggressiv. Möter han då en annan hanne som är likadan, så slåss de.

Jag blir lite lugnare när hon tillägger att Wolf älskar människor. Som ledaren i flocken måste Irene Hansen ge hundarna ett tydligt regelverk.
– Blir det slagsmål måste jag vara brutal och gå rakt in och bryta. Ingen chans att göra något annat.

Har du varit rädd?
– Ja, flera gånger. Värst är det när tikarna slåss. De är värre än hanhundarna. Tikar kan döda varandra. Men det har ju inte hänt här hos mig.

För fyra år sedan insåg Irene Hansen att hon var less på singellivet i Malmö.
– Jobb på vardagar och festande på helgerna. Det var inte roligt i längden. Jag ville ut och röra på mig. Jag är från början en hästtjej som bott på landet och varit van vid att rida sju dagar i veckan.

Hon bodde då med två katter och hunden Spike, en blandning av schäfer, siberian huskey och alaskan malamute, och drömde om att tävla med stort hundspann.

Men det kräver ju fler hundar, så snart hade även malamuterna Berta och Louve flyttat in i lägenheten vid Möllevångstorget i Malmö.

Det finns fler polarhundraser, varför just malamuter?
– Siberian husky, till exempel, är för hetsig och snabb för mig. Malamuten är långsammare, men orkar arbeta längre, vilket innebär längre turer att njuta av. Och så har de tuffare temperament. Det är inte som med schäfern, som lyder och går fot – med malamuten får du tänka till ordentligt hur du ska få den att göra det du vill. Den är självständig och du kan aldrig tvinga den till något.

I brist på snö drogs Irene av Spike, Berta och Louve på en sparkcykel genom Malmö.
– Det väckte en del uppmärksamhet. Folk som satt på uteserveringarna vid Möllevångstorget hajade till när vi kom farandes.

Men ett större spann, och att kunna träna till långdistanstävlingar, var ju målet enklast då att lämna stan.
– Jag var alltid ute med hundarna, så då kunde jag lika gärna flytta ut i skogen med dem. Jag köpte den här tomten. Stugan var i så dåligt skick att jag bodde i ett tält här de första månaderna, och efter det i husvagn i ett och ett halvt år. Då kom den fjärde malamuten, Odin, hit. Under tiden renoverade jag stugan. Till slut flyttade jag in, bodde på betonggolv och hade bara kallvatten. El fick jag först förra året.

Hundarna utanför stugan tystnar emellanåt, för att plötsligt börja yla igen.
– De kommunicerar. Louve hörs mycket, antagligen för att hon är på väg in i löp, och Wolf är hennes bästa kompis. Hon är även väldigt ”mattig”, så hon har väldigt många åsikter just nu när både Wolf och jag är här inne med dig.

Flocken utgörs av personligheter. Irene Hansen känner alla. Vissa kan hon aldrig släppa ut samtidigt, som två av tikarna. De tål inte varandra. Men arbeta ihop i spannet går bra – så länge de inte placeras bredvid varandra.

– När vi körde Polardistans nyligen gick den ena längst fram i spannet, och den andra längst bak.

Hon hade med sig sju hundar upp till Dalarna, där loppet på 16 mil gick nyligen. Hon har tävlat i andra mindre tävlingar, men det var första gången hon deltog i Polardistans – en dröm som gått i uppfyllelse. Ändå är Irene Hansen besviken.

– Jag hade förberett oss sedan augusti i fjol. Men så tvingades vi bryta efter nio mil. Tre av hundarna blev halta på grund av överansträngda handlovar. Det är inget ovanligt, sådant händer.

Flocken är van vid att träna med henne ståendes i en vagn med hjul på de hårda skånska grusvägarna. Nu mötte de för första gången lös djupsnö, ett underlag som var instabilt och ovant för dem.

– Jag ska delta i Polardistans nästa år också, och till dess ska jag se till så att de får träna på sådant underlag norrut – på tuffa, igensnöade spår, så att de får träna upp ligament, senor och muskulatur.

Irene Hansen släpper ut några av malamuterna när hon följer mig till bilen. De leker våldsamt. Hon ler när hon betraktar deras kaotiska framfart.

– De var så duktiga och arbetade så hårt där uppe på fjället. De gjorde ett enormt bra jobb. Jag är bara så besviken på mig själv, att jag inte lyckades ta dem över mållinjen. Men det kommer fler lopp.

PERSONLIGT

Namn: Irene Hansen.
Ålder: 45 år.
Bor: Veberöd.
Gör: Jobbar på Sydstens kundcenter i Malmö.
Aktuell: Kör hundspann - körde i början på mars sin första Polardistans.

Publicerad 31 March 2017 05:00